Ämnesteori vs. ämnesdidaktik

Artikeln är skriven i samband med att Nya Zeeland vill gå mot att kvalificera sin utbildning för lärare i tidiga åldrar. Med vidare fokus på de naturvetenskapliga ämnena. Garbett (2003) bygger sina reflektioner och analyser på en studie gjord med enbart kvinnor som är under pågående lärarutbildning. Genom studien har författaren upptäckt att studenterna har bristande ämneskunskaper inom naturvetenskapliga ämnen. Studenterna är själva inte medvetna om deras bristande kunskaper, 75 % av lärarstudenterna trodde att de hade bättre ämneskunskaper än vad de i själva verket har. Detta är något som i sin tur kommer att påverka de möjligheter till lärandetillfällen som ges för eleverna. Eftersom studenternas själva har begränsade och/ eller negativa erfarenheter av naturvetenskapliga ämnen så har de inte kapacitet att själva upptäcka. Den negativa inställningen kan leda till att undervisningen inte blir så bra som den kan samt att lärarens förhållningssätt till ämnet speglar sig hos eleverna. Om ämnesteorin saknas försämras lärarstudenternas möjligheter att ställa välformulerade didaktiska frågor till eleverna. Enligt Garbett (2003) bör lärarens roll vara att handleda och utmana eleverna. Studien visade att på grund av bristande ämneskunskaper riskerar lärare att lära ut fel. Därför är det bättre att som lärare ta reda på rätt svar tillsammans med eleverna. En annan konsekvens som bristande ämnesteori kan leda till är enligt Garbett (2003) att läraren tar mest tid i klassrummet eftersom hon/han inte vågar släppa in eleverna i en diskussion. Läraren möter då inte elevernas kunskaper utan planerar undervisningen utifrån sig själv. Genom att läraren har insikt i elevernas förförståelse och förkunskaper kan läraren med sin goda ämnesteori lägga den kommande undervisningen på rätt nivå för varje elev. Vi tänker då på den proximala utvecklingszonen som är av stor vikt för elevers lärande.

Efter seminariet kan vi se både skillnader och likheter mellan den artikel vi läst och Yoon & Ariri Onchwari (2006). Till skillnad mot Garbett (2003) som mer beskriver vikten av ämnesteori så utgår Yoon & Ariri Onchwari (2006) från ämnesdidaktiken. Eleverna ska vara utgångspunkten. Skillnaden som vi kan se mellan de båda artiklarna kan bli frågorna Hur vi ska undervisa kontra Vad vi ska undervisa. Yoon & Ariri Onchwari (2006) menar att miljön är av stor vikt samt att undervisningen ska utgå från närmiljön. Läraren ska tillsammans med eleverna arbeta fram svaren. Rollen blir att föra diskussioner med frågor i processen. Detta ser vi som en likhet till den inställning vi har läst i Garbett (2003). Under seminariet beskrevs de fem faserna som kan ligga till grund för undervisningen. De är engagera, förklara, utforska, utvidga samt utvärdera. Det är också viktigt att ha kunskaper om barns utveckling och lärande samt förståelse för deras hemmiljö. Yoon & Ariri Onchwari (2006) förklarar att det är viktigt att ta hänsyn till elevernas olika lärstilar, alla lär sig olika saker vid samma lärsituation, därför bör eleverna exempelvis få olika experiment.

För att kunna ställa utmanande frågor till eleverna som främst Yoon & Ariri Onchwari (2006) betonar så behövs ämnesteorin som Garbett (2003) förespråkar. Vi vill ställa utmanande frågor som grundar sig i ämnesteori men vi är också medvetna om miljöns och ämnesdidaktikens roll i elevernas lärande. Därför anser vi att som blivande lärare kan vi arbeta vidare utifrån båda artiklarnas teorier.